Naturvårdsbränning

Många av de växter, svampar och insekter som finns i naturen har gynnats av bränder i markerna under tusentals år.

Elden är en så kallad naturlig störning som gör markerna mer öppna och solexponerade så att föryngring underlättas. Eldens värme väcker liv i den fröbank som finns i marken i väntan på tillfälle att gro. En art som gynnas väl av brand är ljung, Calluna vulgaris.

Bränner för naturnyttan

Bete och bränning är avgörande för utbredningen av kustens och skärgårdens ljunghedar. Allteftersom bruket av dessa marker minskat har också de tidigare så utbredda ljunghedarna och dess biologiska mångfald minskat dramatiskt. Ett stort antal växter, svampar, insekter och fåglar trivs och frodas i de mosaikartade ljungmarkerna utmed kusten. När ljungen betas och bränns skapas en mängd livsutrymmen där många arter samspelar.

Den traditionella ljungbränningen har sannolikt förekommit sedan järnåldern men den mer systematiska bränningen kom igång under medeltiden. Ljungbränningen, eller svedningen, var livsnödvändig för att kunna föda boskapen på de magra hedarna där ljungen växte. I brist på gräs var ljungen den föda som gjorde djurhållning möjlig. Bränningen sattes i system och utfördes på ett mosaikartat sätt så att man alltid hade ljung i olika tillväxtstadier, från ung späd till gammal grov. Genom detta system fanns det alltid tillgång på bete. Vanligtvis återkom man och brände samma yta igen efter tre – sex år. En positiv bieffekt av detta skötselsätt var att man gynnade den biologiska mångfalden.

Rätt tidpunkt viktig

Tidpunkten för när ljungen bränns har stor betydelse. Under mars – april när marken fortfarande är något fuktig och växtligheten relativt torr är en lämplig period. De optimala dagarna när det är torrt och blåser lagom mycket är oftast bara en handfull och då gäller det att vara redo. Säkerhet och kunskap är avgörande för att kunna bränna. Räddningstjänsten informeras och släckningsutrustning, brandgator och en bränningsplan är viktiga i förberedelsearbetet. Fjolårets brända ytor och berghällar kan fungera som naturliga brandgator.

Efter bränningen tar det inte lång tid förrän ljungen åter spirar. Förutom ljungen frodas även örter och gräs i de brända ytorna. Späda ljungskott är näringsrika och har en hög halt av smältbart protein. De färska skotten är goda och aptitliga för betesdjuren som ratar de äldre grenarna.

Branden förändrar även markens kemiska egenskaper på ett positivt sätt. Det översta sura markskiktet bränns bort och markens pH-värde stiger. Även en del av markens kväve går bokstavligen upp i rök vilket är till fördel för många konkurrenssvaga gräs och örter.

Brand har förstås också uppkommit naturligt genom blixtnedslag eller antändning på andra sätt under torra och varma perioder. Risken för vildbränder är större i områden med mycket lättantändligt material av hög ljung och enar. Genom den kontrollerade bränningen kan vi minska den risken.